På ca tre år hände detta
Jag tänke snacka lite om vikt nu faktiskt.
När jag skulle börja 1an vad är man då 16? Aja skit samma när jag skulle börja 1an så vägde jag 48 kg då tränade jag varje dag mer eller mindre. Jag höll på med innebandy och så drillade jag. Jag märkte inte att jag var så smal som jag var då.
Ni ser ju bara låren liksom, och det är tajta jeans jag har på mig men sitter de tajt? Nej, de gör de inte. Jag var så blind det enda jag såg framför mig var träning träning träning.
Sen så la jag allt på hyllan på grund utav en skada som jag tidigare har berättat här i bloggen. Så jag började att festa och röka. I slutet av ettan början på sommarlovet så vägde jag mig så hade jag gått upp 7 kg alltså jag vägde 55 kg. Och då mina vänner så fick jag PANIK! Så jag började att banta rent ut sagt, jag slutade att käka mat helt enkelt. Mitt humör var jätte dåligt jag mådde skit, på grund utav vikten + att jag knappt fick i mig någon mat. Jag gick ner till 49 kg på sommaren. Så då var jag stolt över mig själv, men började jag att käka igen? Nej, jag gjorde inte de. Jag var skakig i skolan, jag kunde inte koncentrerar mig. Mitt liv var fuckt up!
I 3an, så fick jag upp ögonen för träningen igen, och jag började att äta. Men sen så blev jag helt beroende utav cola. Så jag slutade att träna ännu en gång, och levde mitt liv på soffan och gick ut och gick någon gång då och då.
Nu så tränar jag inte heller, jag är fortfarande beroende utav cola men det är faktiskt bra på ett sätt. För jag äter inte så mycket mat (okej det är inte bra) men colan gör så att jag har kvar min vikt. På något sätt jag vet inte hur men det gör den, idag så väger jag fortfarande 49 kg och jag får fortfarande rysningar när jag tänker på siffran 55. Det är något skumt som jag har fått in i mitt huvud. Men egentligen så är det bara en siffra. Man ska inte väga sig egentligen för om man är tyrgg och känner sig snygg och man väger sig och man får upp en siffra som inte var väntad så blir det atumatiskt att man ändrar på sig, man blir deppig massa sånt.
Och det värsta jag vet är när någon tjatar på mig att jag ska äta, visst asså jag förstår er men det är la ändå min kropp? Jag äter när jag vill och hur mycket jag vill det är upp till MIG!
Om din kompis är smal visst säg det till henne/honom men tvingar inte personen till något. De är i en fas där de måste upp tänka saker och ting själva innan det så är det inte lönt asså. Mina kompisar sa till mig "Emma sluta träna så mycket", "Emma du är så smal", "Emma ät lite". Det hjälpte inte jag sket fullständigt fan i vad de sa. Men efter några år så kom jag på det själv, och jag kom på det i tid som tur var.
Allt tar sin tid bara vänta så kommer det att ske, bara finns där för din kompis för hon/han behöver dig även om personen inte visar det. Det är en sjukdom som det är svårt att komma upp ur det tar flera år.
Kommentarer
Trackback
